Kattkärlek kontra katthat

Kattkärlek kontra katthat

 

Hundar har ägare och katter har slavar” är ett uttryck som de flesta kattägare känner till – och håller med om. Trots att uttalandet borde vara negativt så skrattar kattvännen igenkännande och fortsätter gärna med kommentaren ”men det är därför jag älskar dem”. Det är någonting tilltalande med det lilla livet som uppmanar sin ägare till matning, kel och skötsel och även om det kan vara irriterande när katten för femtioelfte gången tvingat upp sin ägare för att öppna ytterdörren, trots att det finns en kattlucka, så är den snabbt förlåten.

Det finns dock många människor som inte tycker om katter, ja, till och med hatar dem, av samma anledning. Folk som inte för sitt liv kan förstå varför i hela fridens namn man skulle välja att ha ett så krävande och känslokallt litet monster när man i stället kan ha en glad, lojal och sällskapssjuk hund i stället. Kattens självständighet tolkas, eller snarare misstolkas, som ett tecken på illojalitet och närmast sociopatisk kyla.

Hur man ser på katter har mycket att göra med hur man ser på sig själv och vad för slags relation man värderar mest. Kattälskarens svar på ovanstående argument är ofta att man inte skall blanda ihop självständighet med brist på känslor och att bara för att en katt ofta är mindre klängig än en hund så betyder det inte att den inte uppskattar närhet och gemenskap. Snarare är katten mindre av en ögontjänare och skulle inte för sitt liv falla så lågt som att smickra in sig hos någon som den inte tycker om. Därför skall det tas som en stor komplimang om en katt väljer ut just dig som sin favoritperson!

Det finns många berömda kattälskare i historieböckerna som gärna uttryckte sin kärlek för sina små älsklingar. Florence Nightingale ansåg till exempel att katter hade fler känslor än människor och Isaac Newton avbröt tillfälligt sin forskning om tyngdlagen för att uppfinna den första kattluckan åt sina småttingar. Antikens egyptier ansåg som bekant katten vara ett heligt djur och det var belagt med dödsstraff om man försökte ta den ur landet. Den grekiske historikern Herodotos konstaterade att om ett hus började brinna var familjens första prioritet att rädda katten.

Kompositören Johannes Brahms hatade däremot katter och han skall ha haft en pilbåge vid sitt fönster så att han närsomhelst kunde försöka skjuta fyrtassade förbipasserande. Både Mussolini och Hitler hyste avsky mot katter och Napoleon var så rädd för katter att bara tanken på att en sådan skulle komma in hans rum höll honom vaken om nätterna. Enligt tidningen Daily mail så led även Alexander den Store, Julius Caesar och Shakespeare av ailurofobi – irrationell rädsla för katter.

Hur man än ser på katter så är det bara att konstatera att katten är en mycket speciell varelse som inte faller alla i smaken. För den som ger katten en chans så är det dock en stor upplevelse och att leva med en katt är både berikande, vackert och oerhört roligt.


Comments are closed.